Den grå vårkvällen

Det var en helt vanlig kväll, klockan började närma sig midnatt och jag satt hemma och spelade tv-spel.

Det var småkallt där ute och med en tillstymmelse till dimma. Så där det kan vara en tidig vårdag.

Min telefon ringde plötsligt mitt under en Fifa match. Jag svarade på ren reflex och satte direkt på högtalaren. Det var min flickvän. Hon undrade om jag kunde gå och möta henne efter hon slutat jobbet.

- Visst, när då? sa jag.

- Jag ringer igen om typ femton minuter, så kan du börja gå.

Vi la på och jag återgick helt till matchen, under tiden hade jag tappat all koncentration och min motståndare hade lyckats utnyttja det och gjort mål på mig. Jag kände mig full av revanschlust och försökte lägga allt mitt fokus på matchen igen. Bara någon minut efter så ringde det igen. "Hmm, så snabbt går väl ändå inte femton minuter." tänkte jag. Jag svarade återigen på reflex utan att se efter vem det var som ringde och satte återigen på högtalaren.

- Hallå? Är du redan klar eller? frågade jag.

Men på andra sidan linjen så var det inte min flickvän. Det var någon som kved och lät som den försökte ta sig fram i ett buskage.

- Hallå?! Vem är det? frågade jag med besvärad stämma.

Jag fick bara ett skratt till svar. Ett skratt som skrämde vettet ur mig. Sedan bröts samtalet.

Jag satte mig med mobilen i handen och hade släppt spelet helt. Jag stirrade rakt ned i skärmen och rös. Dolt nummer. Det var inte min flickvän som skojade med mig.

Då ringde det ytterligare en gång. Den här gången så var det dock min flickvän igen. "Skönt" tänkte jag och svarade.

- Hej... sa jag något besvärat.

- Ja hej! Kommer du ned och möter mig då? jag fick fram ett halvt "jaa..." till svar.

- Är du okej? frågade hon

- Ja... jag berättar sen, vi ses snart. Puss.

Vi la på och jag försökte släppa tankarna på det andra samtalet. Jag klädde på mig ytterkläderna och började inse att jag hade ganska bråttom. Jag stressade iväg och låste dörren efter mig och gick rakt ut ur farstudörren, jag bodde på bottenvåningen, så det var bara tre steg ifrån. När jag kom ut i den kalla natten kom jag på att jag glömt tändaren i lägenheten. Jag kände mig redan försenad så jag stressade upp nycklarna, öppnade porten och låste hastigt upp dörren. Jag stängde den inte ens efter mig utan gick bara rakt in med skorna på och började först rota i jackorna som hängde i hallen. Hittade ingenting och började gräva i skålen på hallbordet, utan någon lycka. Då kom jag på att det låg en tändare i mina andra byxor på vardagsrumsgolvet, stressad gick jag in i vardagsrummet och såg i ögonvrån att teven var på. "Trodde jag stängde av den" tänkte jag och fiskade upp tändaren ur min byxficka. Jag roffade åt mig fjärrkontrollen, slog av teven och stapplade stressat ut i hallen där jag fick se något som fick mig att frysa till is.

Där. Framför mig en bit ifrån den öppna dörren stod en... Ja, jag vet inte ens om det var en man eller kvinna, eller om det ens var en människa för den delen. Den var nästan två och en halv meter lång och hade grått stripigt hår som gick ned för axlarna och täckte det mesta av ansiktet. Den var iförd något långt, grått och trasigt som närmast kunde liknas vid en klänning eller rock. Hela varelsen påminde mig om Morran från Mumintrollen. En karaktär jag var livrädd för när jag var barn.

Jag kunde inte få fram ett ord. Jag stirrade bara och stod där helt förstelnad. Efter några sekunder lyfta varelsen upp armen och gjorde ett ljud. Det är svårt att beskriva ljudet, men det var som ett väsande, kvidande och skrattande på samma gång. Liknande det i det mystiska samtalet jag fått innan.

Det stank något härsket och jag kände att min mage var på väg att vända sig när jag i ren panik sprang fram emot varelsen och trängde mig förbi den. Dennes närvaro sög ut all livsglädje ur sin närhet när jag sprang ut igenom dörren utan att stänga den efter mig. Jag slutade inte springa och såg mig inte om fören jag var vid busshållplatsen där min flickvän väntade. Jag var så andfådd att jag nästan höll på att svimma.

- Vad har hänt?! Vad är det?! skrek hon medan jag chippade efter andan. Jag fick bara fram orden "Ring polisen.".

Polisen genomsökte lägenheten men hittade ingen varelse eller person. Lägenheten var sig lik och dörren stod fortfarande öppen när vi kom tillbaka med polispatrullen. Ena polismannen pratade med mig och försökte lugna ned mig. Då kom den andre ut från lägenheten och bad mig följa med in till vardagsrummet. Teven var återigen påslagen och på den satt en lapp fasttejpad med grå text skrivet: "HAHAHA! Bättre lycka nästa match. Vi ses då."

Jag spelade aldrig mer Fifa för mig själv efter det.

Av: Emil Flisbäck