Flisbäcken

Den finns en plats som gränsar mellan nordöstra Halland och den allra sydligaste delen av Västergötland, där våran familj har en gammal gård. Området heter Hio, men det är så litet att nästan ingen har hört talas om det, och det kommer inte upp någonting när man slår på Google maps. Den närmsta tätorten är Holsljunga, och den finns i alla fall på Wikipedia. I Hio så ligger vart fall vårat familjehus. Det är ett gammalt, med en tillhörande lada, diverse traktorer och annat bråte utanför. Ladan ser nästan förfallen ut, och har gjort det så länge jag kan minnas. Det är inte så många som tar hand om ladan längre, men det händer att någon i familjen är där ibland och pysslar lite, men nån större uppryckning lär knappast hända den närmaste tiden. Historien jag tänker berätta inträffade när jag bara var i nioårsåldern och det var dessutom bra länge sedan jag varit där senast, så bilderna av omgivningen kanske inte är ett hundra procent, men jag tycker mig fortfarande ha en ganska klar bild av händelserna. Som vanligt valde vi den här gången att åka till huset i Hio i sammanband med att vi var på vårat egentliga landställe i Falkenberg. Det var bara jag, min bror, pappa och min farbror. De andra bröderna var inte nere och morsan ville väl stanna kvar i Falkenberg så hon kunde åka till Gekås med sin bästis. Bredvid vårat hus i Hio ligger det också en liten bäck, den bäcken som sägs ha gett oss vårat efternamn, Flisbäcken heter den. Bäcken är väldigt liten, och eftersom den både börjar och slutar i marken är det lite oklart vart den egentligen kommer ifrån, men troligen från en mindre sjö en bit längre upp, och mynnar ut i den större Holsjön. Men, det känns ändå som att den bara finns där. Mina släktingar brukade ofta berätta att man skulle undvika att gå nära bäcken. Det är så mycket sankmark runt bäcken så man lätt kan fastna i leran runt den. Jag och brorsan - som är två år äldre än mig - brukade skämta om att familjens gamla matriark hade dött i bäcken, och det var därför vi inte fick gå dit. Vi brukade dock inte göra något större väsen av bäcken, utan brukade istället gå igenom skogen, en ganska bra bit, ned till Holsjön för att paddla kajak och fiska, något som vi gjorde även denna gången. Vi som var från Stockholm var väl inte helt vana att promenera så långt i skogen, och att nästan aldrig se andra människor. För, även vid Holsjön är det inte vidare tätbebyggt, i varje fall inte för stockholmare som oss.

Vi var ute med en båt vi brukade få låna och fiskade ända tills det blev kvällning. Till slut sa pappa att nu är det nog dags att börja röra sig hem igen, då det började skymma. Himmelen var den här kvällen helt rödsprängd, något som spädde på den där öde och kusliga känslan mer än vad det brukar vara här på landet. Vi hade inte fångat några större fiskar, så vi gick hem tom hämta. Dessutom vill jag minnas att det största man kan fånga där är gädda, något som inte är så där jättegott ändå. När vi kom tillbaka till huset så lagade pappa och vår farbror mat medan jag och min bror lekte i vårat sovrum. Sovrummet som jag och brorsan delade på var fyllt av diverse uppstoppade djur på väggarna, och allt möblemang är uråldrigt. Vi blev uttråkade och brorsan ville att vi skulle fråga pappa om vi fick gå ut och leka tills maten var klar, något som han tyckte var okej. Vi sprang genast bort till traktorerna och började leka i vanlig ordning. Det var rätt mörkt med solen hade fortfarande inte gått ned, så den röda himmelen lyste fortfarande svagt. Brorsan kom med förslaget att vi skulle gå till bäcken. Jag var såklart skeptisk eftersom jag var både yngre och räddare än han, som aldrig var rädd för någonting. Men han var också en jävel på att lyckas övertala folk, och fick i vanlig ordning med mig på även detta. Vi såg till att Pappa och vår farbror inte skulle se oss, medan vi smög iväg mot bäcken. Eller, jag smög, brorsan nästan sprang iväg. Direkt när han kom fram till bäcken så ropade han på mig. - Kolla! Det ligger någonting här! ropade han exalterat.

Jag skyndade mig dit och brorsan hade ställt sig på en stor sten för att undvika att sjunka ned i leran runt om. Jag tog ett skutt till honom och tittade ned. Där i leran - halvt ned i vattnet - låg en moraklocka. En riktigt gammal moraklocka. Det som gjorde det riktigt obehagligt var att den fortfarande tickade, fast det såg ut som den legat där i evigheter. Vi beundrade den ett tag men klockan ändrade aldrig tid. Den stod fast med stora visaren på tolv och lilla visaren på tre. Vi stod som hypnotiserade och tittade på klockan medan den tickade och bäcken porlade i bakgrunden. Trancen bröts av pappa som ropade på oss, vi tittade på varandra, vände oss och sprang tillbaka till huset. Väl vid middagsbordet ville vi berätta om händelsen, men tvekade. Vi hade ju trots allt gått nära bäcken, något vi sagt att vi inte skulle. Men det var så konstigt att vi var tvungna att fråga. Det kunde ju finnas en anledning till att den låg där. Så vi berättade.

Först var Pappa såklart sur på oss för att vi gått dit, men ändrade sen ton och funderade. Sen kom han fram till att han inte trodde oss, och vår farbror skrattade bara retfullt som han brukade göra. Vi pratade inte mer om det och efter maten tittade vi på de tre kanaler vi kunde få in på den gamla tjockteven, och när det blev sent gick jag och brorsan och la oss. När vi lagt oss i sängen så berättade brorsan massa spökhistorier som han brukade göra, för att skrämma upp mig. Han gillade nog att jag blev rädd och att jag fann honom som en beskyddare som vakade över mig. Det gör han nog än idag, även fast det nog mer är jag som berättar spökhistorier nu för tiden. Till slut somnade vi och vaknade inte förrän sent på natten, då även pappa och vår farbror, som sov på nedervåningen, gått och lagt sig. Det som väckte både mig och brorsan var ett ljud. Ett ljud i trappan. Det lät som om någon släpade något stort upp för trapporna. Vi tänkte att det kanske var pappa eller vår farbror som höll på att bära upp något, men enligt den lilla klockradion bredvid sängen så var klockan tolv på natten, varpå vi fann det lite märkligt. Vi struntade i det och tänkte att vi kanske var lite nerviga som berättat spökhistorier innan sängdags, så vi somnade helt enkelt bara om. Då väcktes vi återigen, men nu av att en klocka slog. Och inte någon modern klockradio, ett gammalt urverk. Det hördes rakt framför sängen, så vi tittade upp och såg, moraklockan från vattnet. Den stod placerad i fotändan av sängen och ringde vilt, och dörren bakom stod öppen. Visarna stod fortfarande på samma sätt, och jag hann skymta att klockan var 03.00 på klockradion, innan både jag och brorsan brast ut i gallskrik och for ut ur sängen. Vi sprang mot dörren och såg att golvet var fyllt med likadan lera som klockan var täckt av. Vi rusade ned för trappan som även den var täckt av lera och släpspår från klockan. Jag och brorsan slutade inte springa förrän vi kommit ut ur huset och stod på gräsmattan, varpå pappa och vår farbror hade vaknat och rusade efter oss. Brorsan vände sig mot dem medan jag stirrade rakt mot ladan och bort mot bäcken, då jag såg någon komma ut ur den fallfärdiga lilla boden mellan bäcken och ladan, och hasade sig mot bäcken. Jag fick panik och föll till marken. Det hade börjat regna ute så jag landade rakt ned i leran på gräsmattan. När jag kvicknade till en stund efter sa pappa och vår farbror att de med hört klockan. Vi berättade vad som hade hänt och de gick upp för att se efter. Men, allt var borta. Leran i trappen, leran på golvet i rummet och såklart även klockan. Allt var spårlöst borta. Vi samsade oss alla och pappa och vår farbror kom fram till att vi måste ha drömt vad vi såg, men kunde aldrig förklara slagen från klockan som även de hört. Det fanns ingen moraklocka i huset längre, den hade de gjort sig av med för många år sedan. Jag frågade var de hade gjort av den när de slängde den och vår farbror svarade: - Vi slängde den faktiskt aldrig, vi ställde den bara i det fallfärdiga huset bortom ladan. Men det var så många år sedan så ni var inte ens påtänkta. Jag berättade aldrig om vad jag såg komma från det lilla huset, inte ens till brorsan. Det fick räcka med vad som redan hade hänt. Men både jag och brorsan är än idag säkra på att vi inte hade drömt det vi såg. Pappa och vår farbror pratar aldrig om det längre, och jag själv har varit extremt sparsam med att även i vuxen ålder återvända till Hio efter detta.

Emil Flisbäck