Inte välkommen

Jag satt på ett tåg på väg från Köpenhamn till Göteborg.

Jag hade varit med några vänner och sett Guns n' Roses där nere och var nu på väg till Beata, en kompis som bor i Göteborg för att se en spelning med Comeback Kid.

Jag kom dit och min kompis Beata hämtade mig på stationen efter hennes fotbollsträning.

Jag bor i Stockholm men brukade sova över på hennes soffa i Göteborg när det var en spelning jag gärna velat se.

Hon hade flyttat nyligen och bodde i en ny lägenhet jag aldrig varit i förr.

Vi kom fram till lägenheten, jag med min onödigt tunga väska fick släpa upp den för trapporna även fast Beata frågade om hon kunde hjälpa till så insisterade jag på att jag klarade det själv, här fanns ingen hiss, lägenheterna var väl från sent 1800-tal.

Jag skulle sova i vardagsrummet på en soffa och hon bäddade åt mig fast jag sa att det inte var nödvändigt.

Vi gick sedan ut och käkade, jag, hon och hennes kille Marcus, på en hamburgerrestaurang som låg nära stället jag skulle gå till efter för att kolla på bandet jag var där för att se.

Jag ska inte ljuga, det blev nog några öl för mycket redan där, men det kändes behövligt då jag skulle gå på spelningen helt själv, eller ja, utan någon jag kände.

Efter middagen följde dom mig till spelningen och vi sa hej då och jag fick nyckeln till dom.

Spelningen var väldigt bra, inget vidare intressant hände, jag drack några öl till i min ensamhet och såg klart spelningen och gick direkt hem.

Jag var inte helt säker på hur man tog sig tillbaka så jag knappade in adressen på Google kartor och det var bara fem minuter gångväg, så jag promenerade dit.

Jag kom in i lägenheten och möttes av Marcus, som fortfarande var vaken. Vi tog en öl tillsammans i köket, pratade lite om spelningen och gled in på ämnet att dom haft lite problem, något dom trodde var grannen först men han var inte säker. Det hade knackat på nätterna, och han uppfattade det som det kom ovanifrån, från den övre grannen.

Han och Beata hade aldrig riktigt utforskat saken vidare, dom var nyinflyttade och det hade inte stört dom så dem inte kunde sova. Vi skämtade och sa att om dom fortsatte under natten skulle jag och Marcus gå upp och skälla på dom att det fick faktiskt vara nog nu.

Vi drack upp ölen, sa god natt och gick in i varsitt rum. Han till Beata och jag till vardagsrummet.

Vardagsrummet var stort, väldigt stort, med två stora fönster som var riktade mot gatan. Mitt emot stod ett annat hus med fönsterna blottade mittemot mina, så nära att det nästan kändes jobbigt.

Soffan var bäddad så jag skulle se rakt ut ur mitt fönster och rakt in i det mitt emot. Jag kunde så klart lägga mig åt andra hållet, men jag var lite småfull och då är jag rätt modig och bryr mig inte riktigt om saker jag tycker är lite skrämmande.

Jag la mig ned och tänkte sätta på mig hörlurar och lyssna på musik eller en pod. Jag kom då på att dom var urladdade, jag använde nämligen Bluetooth-hörlurar, och dom dog på tåget upp, så jag satte på en pod på låg volym och la telefonen nära huvudet.

Jag höll precis på att somna in, låg i dvala då jag hörde någonting knacka. Men inte från ovanvåningen som Marcus hade beskrivit, utan jag uppfattade att ljudet kom från fönstret. Jag satte mig upp och tittade emot fönstret, men såg ingenting. I fönstret mittemot lös dock en svag lampa, så rummet där inne blev dunkelt upplyst.

Rummet var helt tomt, det kändes väldigt konstigt att ett rum stod helt tomt i ett så attraktivt läge i Göteborg.

Jag la mig och försökte sova igen, men den här gången hade jag blicken fäst på fönstret för att vara på den säkra sidan. Normalt hade jag nog inte ens vågat spänna blicken emot fönstret men som sagt, ölen gjorde sig påmind. Jag låg med blicken mot fönstret så länge att jag till slut hamnade i en sorts halvdvala, då plötsligt en hand stack upp och... *KNACKKNACK*

Jag vaknade upp klarvaket och var nu säker på att jag inte drömde, jag rusade ut ur rummet och in i köket, där Marcus som också hört ljudet redan var uppe och i full gång.

- Vad fan vare som hände? Det small utav helvete från ditt rum! sa Marcus i en upprörd och stressad ton.

- Jag vet! Någon eller någonting knackade stenhårt på rutan, här kom, jag ska visa! sa jag och tog tag i Marcus arm och släpade med honom till vardagsrummet.

Jag ledde honom till fönstret, och där, på rutan satt ett massivt handavtryck av blod, som hade dragits ned längst nedre delen av fönstret. Marcus tittade chockat på mig och försökte syna mina händer för att vara säker på att det inte var jag som hade åstadkommit handavtrycket.

- Vafan, du har ju rätt, men... Hur kan detta ha hänt? Vi bor ju tre våningar upp, det går ju knappast att klättra upp! Sa Marcus med en uppjagad ton.

Jag tittade ned på gatan som var tom och fortsatte med blicken upp emot lägenheten mitt emot, ni vet där den svaga lampan hade lyst. På fönstret mittemot hade någon skrivit något, med samma nyans av blod som handavtrycket. Det var svårt att se vad det stod, och det var dessutom spegelvänt då det var skrivet från insidan av fönstret. Men båda jag och Marcus såg ju vad det stod. Ett ord som fick mig att packa väskan fort, för att sedan sitta uppe med Marcus och Beata tills nästa tåg gick. Ordet var "Lämna.".

Beata kom även hon nu upp då både jag och Marcus stod och hysteriskt pratade i en hektisk ton efter vi gått ut i köket. Vad skulle vi göra, ringa polisen? Det var ju trots allt blod, så någon kunde ju vara skadad, och vilja skada oss. Själv brydde jag mig mindre om det, jag ville bara åka därifrån, ner till mina föräldrar och vårt sommarhus i Falkenberg, tio mil därifrån.

Beata och Marcus ringde iallafall polisen medan jag vågade mig in i rummet igen för att packa ihop min väska. Då såg jag något som fick mig att bli ännu mer skraj. Blodet på fönstret var borta. Bara någon minut efter att vi gått ut ur rummet och in igen, så hade någon alltså lyckats ta sig upp dit igen och helt tagit bort blodspåren. Jag ropade på Marcus att komma, medan han stod i telefon med polisen, jag pekade på fönstret när han kom in och hans ansiktsuttryck blev helt vitt när han såg att det inte fanns ett spår av blod på fönstret längre. Marcus sa till polisen att han skulle ringa upp om ett tag.

- Vafan, detta är sjukt. Det måste vara någon som driver med oss. sa Marcus, nu verkligen illa till mods.

- En sak vet jag iallafall, vi måste alla dra härifrån i natt.

Sagt och gjort, vi åkte hem till Beatas mamma som välkomnade oss med öppna armar, fast klockan var mitt i natten. Marcus hade på vägen ringt till polisen igen och berättat exakt vad som skett. Dom skulle skicka dit en bil och titta på lägenheten mitt emot, och även området omkring, så vi behövde inte vara kvar. Väl hemma hos Beatas mamma så lyckades Beata somna, medans jag och Marcus tog oss en varsin whisky på balkongen. Vi satt där och pratade om vad som hänt och sen gled vi in på annat för att försöka komma på bättre tankar. Vi hade ändå inte kunnat sova. Tiden gick och klockan blev fem på morgonen, varpå första Öresundstågen börjar gå, så jag ringde en taxi, sa farväl till Marcus och hoppade in i taxin till stationen. På stationen ringde jag min pappa, och såklart så väckte jag honom. Jag förklarade att det hänt lite grejor och att jag berättar när jag kommer fram, men att jag satt på tåget ned redan nu, och att han inte behövde komma och hämta mig om han inte ville, jag kunde ta en taxi när jag kom fram förklarade jag.

- Nejnej, jag hämtar dig såklart. sa pappa på hans smått irriterade men ändå kärleksfulla vis,

Fortfarande något påverkad löste jag en biljett och stapplade in på tåget och sjönk ned hårt i sätet. Jag kunde inte sova på hela resan. Jag tittade bara tomt ut emot det idylliska västkustlandskapet som svepte fram medan solen fortfarande var på väg upp. Vanligtvis hade jag nog fotat och suttit helt fascinerad och tittat ut, men nu var det såklart svårt att njuta av stunden. Väl framme så mötte pappa upp mig som lovat, vi kramades, slängde in väskan och i bilen berättade jag om nattens eskapader. Pappa hade svårt att tro på det, speciellt eftersom jag fortfarande var en smula berusad. När vi kom fram till torpet packade jag in mig i det lilla sovrum där jag alltid brukar sova när jag är nere. Jag slängde mig i sängen och äntligen kunde jag somna, jag var helt enkelt för matt för att motstå.

Jag vaknade flera timmar senare av att mamma kom in i rummet med ett stort brev.

- Det har tydligen kommit post till dig, är det ens någon som vet att du redan är här? frågade mamma bekymrat.

- Nej, bara Beata och Marcus ju. svarade jag med en seg ton.

Hon la brevet på mig och jag öppnade det. Det var ett gammalt manus, som jag skrivit när jag var kanske nio år gammal. Det var en historia som utspelade sig här i Falkenberg, om en man som bodde i ett ödehus, en bit ifrån vårt torp. Mannen som jag hade beskrivit det i berättelsen hade monstruöst stora händer, och hade vid tillfällen bankat på folks dörrar och fönster. Det som var än mer kusligt är att jag var säker på att det var över femton år sedan jag sist såg denna historia. Jag tittade på den chockat och längst ner stod något skrivet i blodfärgad text. Det stod "Välkommen.".

Efter att ha pratat med Marcus och Beata ett tag efter vet jag att dom redan flyttat, och att polisens genomsökande av lägenheten mittemot var utan resultat. Inte heller där fanns blod på rutan och lägenheten var, som sagt, tom. Ingen vet vem som skickat brevet, då det inte fanns någon avsändare, så vi har lämnat detta mysterium som just det, ett mysterium. Men en sak vet jag iallafall. Jag är troligen inte längre välkommen i Göteborg.

Emil Flisbäck